020411 bara vänner

I natt somnade jag i min mammas säng. Hon höll mig i handen och strök mig över håret tills jag föll in i (mar)drömmarnas land. Hon försökte säga tröstande ord. Säger att hon beundrar min styrka. Att jag är klok, alldeles för förnuftig. Jag grät när jag somnade. Jag grät när jag vaknade. Sältan har gjort att jag fått utslag på mina kinder. Mina ögon svider fortfarande, ännu är de röda. I mitt bröst en sten. Om det stämmer att djur får panik när de tror att de ska dö, så var det exakt det jag kände igår. Idag. Jag är ett ensamt djur som tror att det ska dö. Men -

jag tror att det kommer att bli bättre. Jag vill tro på att det blir bättre, hur ont det än gör. Hur söndersliten jag än känner mig. Hur ensamt det än är. Det går inte att lämna det vi har och jag vet att snart kommer jag kunna skratta med dig igen. Jag vill inte se det som att det är slut. Vi bara omarbetar vår relation en aning.