040411 att försöka segla in mot land

Jag är tacksam för de dagar vi tillbringat, vi två. Jag är tacksam för att du knuffat mig i ryggen när jag inte orkat gå. Jag är tacksam för att du tror på min styrka, den styrka jag tvivlar på. Min spegelbild är en annan person och jag vet att det är din förtjänst. Jag ser mig själv på ett annat sätt nu. Än är jag rädd för vad som ska ske, men det är väl ingenting konstigt i det. Min mamma säger att jag bara kan vänta, vänta på den morgon jag vaknar lättare. När minnena bara är mjuka minnen och inte någonting jag vill ha tillbaka. När jag kan se på dig igen utan att känna hur livet lämnar mig. Det är inte alltid nattsvart, det blir dag ibland och det är en dag imorgon med. Jag låter timmarna gå och påminner mig själv om att ta ett steg i taget. Jag tvingar mig själv att försöka vara stark för oss båda. Det är inte bara jag som har svårt att sova, att äta. Det är inte bara jag som kämpar emot den konstanta ensamheten. Vänja sig vid att somna och vakna i en säng som känns alldeles för stor. Jag drunknar i lakanen, de är som Atlanten. Jag befinner mig på öppet vatten; ibland är det storm, ibland är vågorna lugna. Så kommer det att fortsätta vara men en dag, kommer jag känna det i hela kroppen och ropa:

land i sikte.