130411 inte gjorda för det här

Vi. Kanske. Inte. Var perfekta för det här. Det var kanske inte meningen att vi skulle ha varandra livet ut. Sådär som vi pratade om ibland för att göra det mörka ljust. Allting kanske händer av en anledning och om det här inte hade hänt, då kanske jag inte vinner den där resan till New York i höst. Eller, vad tror du?

Du har sagt till mig att jag inte ska ta det personligt när du inte svarar. Men jag tar det personligt. Det är som om du stänger ute mig, försöker glömma mig. Jag försöker inte glömma dig. Jag försöker bara vänja mig, acceptera, kunna stå med rak rygg igen. Du vet vilken dålig hållning jag har. Saken är den att jag behöver någon att prata med och du brukade lyssna på det jag sa. Fast, jag kan väl inte kräva det av dig längre. Precis på samma sätt som du inte kan kräva att jag ska vänta på bussen med dig. Kanske borde jag gå till en utbildad psykolog istället. Prata med en gubbe som säger "mm" och "jaså" efter varje mening jag säger. Så att det ska verka som om de lyssnar.

Förresten. Vi kanske inte var perfekta för det här. Vi kanske inte var gjorda för varandra. Jag menar, i romantiska filmer får de inte varandra förrän på slutet. Och vi fick varandra precis i början. Vi fick varandra direkt. Du känner till den dramaturgiska kurvan. Vi följde inte dess koncept. För, vi blev kära i varandra. Det blir ju så ibland. Och det är svårt att tänka logiskt när tusen fjärilar slåss i ens mage. Det vet du också.