Förlåt min bitterhet. Förlåt min cynism. Förlåt mitt reserverade sätt. Men;
jag är fruktansvärt rädd. Mörkrädd mitt på dagen. Lämnad ensam och jag önskar att jag hade något att komma hem till. Allt jag gör är att vänta på att timmarna ska gå. Försöker få dem att försvinna innan de ens börjat. Mina dagar är oändliga. Jag är inte gjord för att vara ensam, vad jag än säger till dig. Jag är rädd för de långa eftermiddagarna och jag väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att jag ska kunna sova. Önskar att jag hade en hund som kunde lägga huvudet i mitt knä. Önskar att jag hade en hund som kunde hålla mig sällskap. Jag röker alldeles för mycket, enbart för att se någonting glöda. Tobak blir aska som faller ned till marken. Alla mina dagar ser likadana ut och oftast går jag bara runt i vår lägenhet, ett varv blir två. Min kropp är suddig, färgad grå. Jag har ett hål i min mage och mellan väggarna bara tystnad. Min tillvaro är ensam, tom. Jag är rädd. Vettskrämd. Jag önskar att jag hade något att komma hem till. Eller åtminstone något som tog upp min tid.
gosi. önskar att jag kunde göra dig lite sällskap nu, se till så att du inte kände dig ensam och rädd, men vet du? det kommer att bli bättre igen och det där hålet i magen det kommer att sys ihop igen. Då kommer du att vara starkare än någonsin. det vet jag.
SvaraRaderahej jag känner inte dig men åh vad fin din blogg är och jag hoppas du slipper känna dig rädd snart. det ska ingen behöva göra när det är vår!
SvaraRadera