Ute på gården leker barnen, de skrattar och jag tänker; det verkar så enkelt. Att vara liten, ett barn och bygga hela världen kring en klätterställning. Deras lätta fotsteg slår mot gruset nedanför. Deras ivriga benmuskler vill springa, vill klättra. Komma så högt det bara går. Deras ögon blänker. I deras ögon finns hela jordklotet och inga tårar. Deras vita mjölktänder blottas för varje skratt de släpper ut. Än så länge är de ovetande om att det kommer att bli svårare sen. För varje år man blir äldre blir det svårare.
Som tur är, blir man nog även yngre ju äldre man blir. Till slut hamnar man i Nangijala där man kan simma, trots att man inte kunnat det förut. Där skrattar man återigen naivt. Där låter man visdomständer vara mjölktänder. Blottar gluggar där framtänderna egentligen borde vara.
Deras oåtkomliga glädje fascinerar mig. Det verkar så enkelt. Kanske borde man lära av de små. Ta till sig av deras blåögda blickar och när solen skiner över Stockholm kan ett åldrat hjärta bli minst tio år yngre. Måtte solen aldrig gå i moln. Måtte blåögda blickar alltid se världen på ett annat sätt. I deras ögon är världen alltid ny. Alltid ren. Måtte barnen alltid tillåtas vara barn och skratta som om det inte finns någon morgondag. Det verkar så enkelt.
lovely
SvaraRadera