200411 om att läka tidens sår

Aldrig ville hon ersätta hjärtat med tomrum. Aldrig ville hon ha ett hål i bröstkorgen. Ett hjärta kommer alltid att slå. Mitt i nätterna när man vaknar svettig efter en mardröm. Hjärtat slår. När kroppen ligger hopkrupen på sängen. Hjärtat slår. Oavsett antalet tårar hon fäller. Oavsett antalet fotsteg hon tar. Oavsett hur gärna hon förut ville att det skulle sluta. Hjärtat slår.

Hon står på en kaj i Stockholms stad och har solen i ögonen. Hon ser hur vattnet krusar sig. Det kommer inte bli storm. Inte nu. Hjärtat slår och kinderna är svagt färgade rosa. Det är solstrålar och rouge. Den enda färgen som finns kvar i hennes ansikte. Hon ser sig själv hoppa ned i vattnet, försvinna under ytan. Känna dess kyla tränga in under huden och hur hon får kallsup efter kallsup. Rädslan att vara fast under vattenytan och inte kunna ta sig upp. Istället tänder hon en cigarett och låter solens sista strålar värma det bleka ansiktet.

Hennes hud är genomskinlig, tunn. Hennes blick är glasartad. Hon kisar. Hjärtat slår. Aldrig ville hon att det skulle sluta. Egentligen. Kanske sa hon det ibland. Att det skulle vara lättare att dö än att leva. Att det skulle vara lättare att bara upphöra och förflytta sin energi upp bland svalornas vingar. Där skulle hon inte behöva känna. Inte andas. Bara sväva runt mellan flygplan och moln, tunna slöjor och fjädrar. Hon skulle vara lätt. Lättare än luft. Hon skulle inte längre finnas.

I motljuset står hon och vägrar låta skotthålet i hjärtat växa sig ännu större. Bli infekterat. Hon känner tusentals saker på en och samma gång. Det är så det ska vara. Oavsett hur många skotthål bröstet fått ta: hjärtat slår.