I mitt ansikte blir fräknarna fler och fler. De samlas kring min näsa. Mitt hår växer sig längre och lockar sig i luggen. Om nätterna dansar jag mig galen och kommer hem ovanligt sent. Sover inte tillräckligt men vad gör det. Jag tror att jag mår bra. På långfredagen sitter jag på golvet i mitt rum. Jag skriver en låt som går såhär
vi har förgiftat jorden
där vi skulle gro
i trädgården begravdes orden
under eken utan rötter
där vilar en historia
vi kallade den vår
och jag dricker vin ur ett glas med Snusmumriken på. Väcker varje sekund någonting nytt inom mig. Vi går på en spelning och jag blir knäsvag. Mina läppar vill inte sluta le. Sjunger hela vägen bort, sjunger hela vägen hem. Varje ton jag tar stillar smärtan bättre än alvedon. Från och med nu vägrar jag vara tyst. Jag vägrar vara den som ser på. Känner hur pulsen stiger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar