Hos mig finns det alltid en tvivel. Jag tvivlar på Stockholm och dess förmåga att förföra mig. Ibland avskyr vi varandra, vi slår ihjäl varandra och sedanåterförenas vi. När solen reflekteras i vattnet och hustaken och hela världen glittrar håller vi om varandra igen. Stockholm är vackert så länge solen skiner.
I Kungsträdgården blommar äntligen körsbärsträden och på stora ängar blommar vitsipporna. Vi går mot Skeppsholmen och grus ligger under våra fötter. Skorna blir dammiga men det gör inte så mycket. Jag skriver:
vågor som fortfarande
är små
små liksom vi på
gatan där vi går
här finns båtar som
tar oss härifrån
platser där vi kan bo
Vi hade mösspåtagning i Vitabergsparken. Vi var del av ett hav av vita mössor och runt mig hördes högljudda skratt. Stämningen fjäderlätt. Jag satt i en backe och rökte cigarett efter cigarett. Sa inte så mycket. La studentmössan bredvid mig. Vill bara att det ska vara över. Jag befann mig bland hundratals människor men kände mig så fruktansvärt ensam. Jag vill gå vidare nu. Jag har velat gå vidare i tolv år. Lika länge har jag varit redo att lämna allt bakom mig.
jag saknade trädens stammar
att omges av dess trygghet
se hur stolt de bär sina kronor
hur tunga de än är
En kväll gick jag ut i skogen, gick upp för en kulle och satte mig på en sten. Jag där i tio minuter och gjorde ingenting. Lät träden stå runt mig. Lät musiken fylla ut tystnaden.Lät tankarna komma och gå precis som de ville. Jag har en intensiv längtan inom mig. En längtan bort, härifrån. Till vilken plats vet jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar