090511 feberkall febervarm

Jag har feber. Jag ligger i min säng och är varm fast kall. Jag ligger i min soffa och är kall fast varm. Det känns som om väggarna ska falla över mig och jag längtar ut. Längtar efter att gå ut i skogen och dra tiotusen djupa andetag och röka cigarett efter cigarett. Jag längtar efter grönt gräs och filtar nära vattnet och att ha en lagom varm inte febervarm kropp tätt intill min. Nära. Någon nära. Att få en kram eller två och skratta tillsammans. Prata om livet och döden och allt som händer där emellan. Jag längtar efter min bästa vän och att höra henne skratta. Bara höra av henne. Jag kvävs fastän jag öppnat nästan alla fönster. Får inget ordentligt syre. Jag är kallvarm. Mina fötter är is och resten av min kropp kokar nästan över. Jag får panik. Börjar gråta. Känner mig fruktansvärt ensam och kan inte ens förmå mig att sova för jag vill inte sova jag vill vara frisk. Jag vill gå promenader och känna sliten asfalt under skorna. Jag vill känna hur solen bränner mot strumpbyxben och märka hur fräknarna över näsan syns mer och mer. Jag vill prata med någon. Dricka te med någon. Se någonting annat än min spegelbild. När jag är sjuk är jag ensammast i världen. Jag är förtvivlad jag kan knappt andas jag känner hur salta tårar bränner sönder min hud. Vill slå huvudet i en vägg eller springa ut. Det kryper under mitt skinn fastän kroppen är tung hjärtat slår i panik men pulsen är lugn. Jag vill ut.