Det är tjugonde maj och solen skiner utanför fönstret. Sovmorgon. Hemma går jag runt i en skjorta med galopperande hästar i mönstret. Slitna strumpbyxor men jag har varken ork eller pengar att köpa nya. Igår bokade jag och en vän biljetter till Krakow. En plats jag velat åka till i fem år nu. Varför vet jag inte. En fix idé som inte velat släppa taget om mig. Det är mindre än en månad till studenten. Mindre än en månad till Krakow. Och jag har svårt att se mig själv klara de sista veckorna. Jag är väldigt rädd för att falla. Falla falla falla på mållinjen och till slut förlora.
det värker och du märker
ingenting
och jag snurrar nedåt
likt en orkan
sliter ned molnen på marken och
stjärnorna landar vid mina fötter
de slocknar en efter en
jag känner hur det bränner
skärande eldar under mitt skinn
rusar hjärtat bortåt
med en ny destination
där nya ögonfransar klipper
knyter nya band
i min bröstkorg bara sand
Jag gömmer mig i för stora kläder. Försöker försvinna, bli mycket mindre. Det händer att jag gråter och inte vill gå ut. Sofia säger du får inte säga så. Lovisa säger jag förstår. Min mamma säger. Mina vänner säger. Snart är det slut. För mig är slutet avlägset. Längre bort än dubbla regnbågars skatter i horisonten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar