En mycket gammal kvinna strök mig längs ryggen inne på mataffären. Jag upplevde det som om jag blev smekt av döden. Stelnade till. Kunde inte få ur mig ett ord. Hon köpte vindruvor och yoghurt. Pengarna var slut på mitt kort. Jag betalade med en hundralapp. När jag kom hem började jag gråta.
Ibland blir man så himla ensam. Ungefär som när man fyllde fem sex eller sju och hade kalas. Efter den sista personen fått fiska fiskdamm och funnit en godispåse istället för toalettpapper stängdes dörren. Och då blev allt så himla tomt och tyst. Mamma började plocka undan i köket och någonstans låg en hög med presenter man fått. Då brukade jag sätta mig på tredje nedersta trappsteget och låta blicken fastna på väggen. Den ensamheten.
Nu kan jag fastna vid mitt fönster och stirra rakt ut. Mellan gluggarna i persiennen. Låta blicken fastna på huset mitt emot. Jag har sett det tusen gånger förut men ändå dras blicken dit. Utanför hörs motorljud. Här inne hörs musik på låg volym. Bara mina andetag.
I natt kunde jag inte sova. Alldeles för många tankar snurrade runt i huvudet och jag tänkte på hur det skulle vara att vara the fire of someones heart. Jag tände lampan igen och skrev en text om att skämmas över den man är och hur man ser ut. Om hur jag skäms. Det handlade om höftben som skaver mot rena, vita lakan. Att kunna se en bråkdel av ben sticka ut och skära sönder huden. Vingar som tränger ut genom skulderbladen. När ingen finns att prata med fastnar små ord på papper. Jag håller monolog för natten och tystnaden.
Ibland blir man så himla ensam. Fönstret mot gatan enda vägen ut.
Det här fick mig att lära känna mig själv lite mer.
SvaraRadera