Man har ingen annan än sig själv och den tanken skrämmer mig. Jag är rädd. Vita väggar och parkettgolv blir en cell. Mitt golv en plats för otrygghet. Där har jag legat i fosterställning. Inte kunnat resa mig upp. I en vecka har jag lyssnat på samma musik, samma toner, samma röster, samma trygga melodier.
Jag vill tro på ett mänskligt kollektiv. Att vi tillhör en grupp. En flock. Det måste finnas en lägereld att samlas kring. I en vecka har jag simmat i iskallt vatten. Ingen hand vid någon strandkant. Ingen hand som hjälpt mig upp. Inga röster att lyssna till. Ingen flytväst. Inga livräddare. Och jag är livrädd. Bara fotbojor och kedjor fästa vid havets botten. På en plats har jag hamnat. En plats där jag inte vill vara. Det är en fängelsecell. Ingen lokalbedövning tar bort det som gör ont. Min smärttröskel är låg. Men vem är jag att klaga.
Jag famlar i en oändlig rymd där stjärnorna slocknar en efter en. I den här rymden är det svårt att hitta hem. Ingen ledstjärnas ljus. Jag är rädd. Jag var millimeternära att boka en flygbiljett till Umeå för att slippa vara ensam. Där någon finns att prata med. Alla färger är grå. Trots att det snart är sommar, befinner jag mig i en never endning istid. Mina ord blir allt mer desperata men jag får inget svar. Du har varit tyst så länge. Min tvivel växer sig starkare och jag vill vara stark, inte tvivla. Jag är så rädd. Jag är så fruktansvärt rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar