Jag har ingen skivsamling att skryta med men jag har mina böcker. De är mina vänner och jag älskar dem. Jag läser dem och sedan ställer jag dem i bokhyllan igen. Där får de stå, samla damm tills jag vågar finna glädje i dem än en gång. Mina böcker. Mina vänner som du inte tror existerar. Men de finns här. I en vit bokhylla från IKEA står de. Mina böcker lämnar mig inte för någon annan. De tål inga översvämningar men de kan hantera mina tårar. De kan ta mig långt långt härifrån. De kan ta mig till platser dit ingen annan kan nå. De blir min räddning och mitt förfall. När jag faller ned i gropen under golvet mellan lakanen genom betongen parketten gräsmattorna. Då tröstar jag mig med mjuka röster, jazzmelodier, popsånger och några rader. När ingen annan vill lyssna, samlar de mina tårar i sina blad och sakta suddas bokstäverna ut.
Och jag hatar den om dagen men älskar den om kvällen. Solen och jag går promenader runt kvarteret, förbi bensinmacken och bortåt villaområdena. Kanske borde jag gå ned till sjön någon kväll men det är inte samma sak när man går ensam. Det är aldrig samma sak när man går ensam. Fotstegen blir släpigare, musiken lite suddig i kanterna och mina ben lite vingligare. Det rensar huvudet men glömmer ibland att rensa bort fel sorters tankar. De onda tankarna, de elaka tankarna, de tankarna som vill göra mig illa. De är svåra att slå bort. Vilken väg är rätt att fly? När jag faller genom asfalten ned i gropen mellan grästuvorna under stenar grus och grenar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar