Om dagen låter jag persiennen vara neddragen. Låter aldrig någonsin solen komma in. Vägrar se hur den passerar över mitt huvud för att låta dag bli kväll bli natt. Jag blundar. Lever i ett konstant, kompakt mörker. Och de sa att allt blir lättare när våren och sommaren kommer. Och jag säger att det bara är en lögn. Det blir nog aldrig lättare.
Ibland vill jag lämna allt detta bakom mig. Ibland vill jag försvinna. Ibland vill jag åka ut till vår stuga i de värmländska skogarna. Gå och gå i skogen och snubbla över rötter. Jag måste försöka lära mig att andas. Att lära mig andas är den svåraste uppgiften jag tagit mig an. Trots att diafragman sköter andningen automatiskt. Det är som om mina lungor inte är mottagliga för syre. Min kropp stöter bort syret som om det vore ett virus.
En kväll gick jag ned till sjön. Vågornas mjuka rörelser skulle lugna ned mig. Kvällssolen skulle få träden att se ut som om de brann. Vinden skulle få min kropp att sluta skaka. Jag var ensam då. Jag är ensam nu. Vågorna gjorde mig inte lugnare. Vattenytan glittrade och fick mig att inse:
jag har ingen aning om vem jag är. Jag har ingen aning om vem jag vill vara. Om nätterna fastnar jag i ensamheten, oavsett ifall jag står på ett dansgolv eller ligger hemma i min säng. Det är som om kroppen fryser till is. Hjärtat, hjärnan, benen kan inte röra sig. Det finns inga mjuka vågrörelser i mitt huvud. Där finns bara tomrum. En tystnad som fyller hela min kropp. En sorg som vägrar leta sig ut. Jag sörjer för att jag förlorat. För att jag förlorar. Lite mer för varje dag. I mig bor en rädsla, en oro som aldrig går över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar