Om ni undrar var jag håller hus; jag försöker andas ut. Jag träffar mina vänner och vi sitter i kvällarnas sista sol och pratar. Vi åker hem när den första solen reser sig över hustaken. Vi pratar om långdistansförhållanden, ledsna och arga hjärtan, komplex och vi stryker varandra över ryggen. Ibland krävs inga ord. Jag får gräsfläckar på mina byxor. Gör mitt bästa för att sova ut. Vaknar varm och varje morgon solen utanför fönstret. Jag längtar tills Sofia kommer hem. Nu är det bara två dagar kvar. Om mina vänner vore samlade på samma ställe. Alltid. Då hade livet sett annorlunda ut. Då hade ensamheten gått att tränga undan. Jag tvingar mig själv till att våga prata. Ibland blir jag nervös. Jag beställer ett glas vin och skjuter fram axlarna. Står på tå, står på ett ben, försöker andas ut. Jag räknar ned dagarna tills jag är fri på riktigt. I garderoben en klänning jag ska bära den dagen jag blir fri. Och jag firar friheten i förväg. Firar allt som går att fira. Är glad över samtalen vi har. Är glad över nätterna vi tillbringar tillsammans. Om dagarna läser jag böcker. I Doktor Glas står det:
Jag har grå dagar och svarta stunder. Jag är inte lycklig. Dock känner jag ingen som jag ville byta med; mitt hjärta krymper ihop vid föreställningen att jag kunde vara den eller den bland mina bekanta. Nej, jag ville inte vara någon annan.
I min första ungdom led jag mycket av att jag icke var vacker, och i mitt brinnande begär efter att vara vacker tyckte jag mig vara ett vidunder av fulhet. Nu vet jag ju att jag ser ut ungefär som folket är mest. Det gör mig inte heller glad.
Jag tycker inte särdeles mycket om mig själv, varken skalet eller innanmätet. Men jag ville inte vara någon annan.
Och dessa ord är de sannaste jag känner till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar