070611 762552 4255 66 644

Om hon hade fått ändra någonting med sig själv, hade hon velat vara mer intressant. Så att personerna som flyktigt strök förbi henne skulle stanna. Så han skulle stanna och fortsätta prata med henne. Prata om någonting annat än vilka planer de har för sommaren. De är inte så spännande, hennes planer. Hon får en snurrstol och det minsta skrivbordet. En dator och ett tangentbord där hon ska knappa in siffror. Bara siffror. Hon skämtar med sina vänner om att hon tillslut kommer använda siffror istället för bokstäver, även när hon pratar. Ungefär som när man skickar SMS och använder T9. "Hej" skulle bli "435". Och "Snälla håll om mig" skulle bli "762552 4255 66 644". Och det verkar ju lite krångligt. Kanske skulle hon bli mer intressant om hon pratade i siffror men hon skulle även bli svårare att förstå.

Hon vill ingenting hellre än att någon ska förstå henne. Att någon drar fram hennes skuggsidor i ljuset och älskar även dem. De dåliga sidorna, som att hon aldrig kan sluta dra i håret på vänstra sidan när hon är nervös. Eller försöka se till att luggen ligger rakt. Hon gör många märkliga saker när hon blir nervös. Tänder en cigarett med skakiga händer och skrattar ojämnt. Det hackar, som när man ska starta en båtmotor. Klipper håret snett i nacken och tänker att det inte gör någonting. Hon kurar ihop sig och går med armarna i kors och blicken nedslagen i marken. Hon vill göra sig liten, försvinna. Hon vill bara att någon ska veta exakt vad hon känner bara genom att läsa mellan fräknarna på hennes näsa. Eller hur hon stoppar händerna i fickorna och drar upp axlarna när hon går.

Det var längesedan hon träffade någon som gjorde henne sådär fjortonårnervös. Någon som får henne att skaka på händerna när hon tänder en cigarett. Som får orden att fastna i halsen. Som får det att krypa lite varmt under huden. Små impulser av kokhett vatten som strömmar runt i hennes kropp. Det var längesedan hon kunde fastna framför spegeln och förbanna sig själv. Förbanna sin feghet och att den vägrar försvinna. Om hon bara var lite modigare, lite starkare, pratade med lite stadigare röst. Kanske skulle han lyssna då. Stanna kvar. Om hon var lite mer intressant. Då kanske hon skulle vara någonting att ha. Inte bara en kutryggig, skev stenstaty man flyktigt passerar och inte bevärdigar ett leende.

Hon fortsätter leta fel hos sig själv. Hon fortsätter tänka: om jag var lite mer intressant, då skulle han stanna. Hon skulle säga "hej" och inte "435". Men hon hittar bara fel. Alldeles för många saker hon vill ändra på. Hon fortsätter dra upp axlarna och slå ned blicken i marken. Hon fortsätter att försvinna in i folkmassor. In i skuggorna.