Det finns inga ord för hur trött jag är på Stora Staden Stockholm. Varje gång jag måste kliva in i en redan full tunnelbanevagn börjar jag nästan gråta. När någon slår till mig i sidan med en gigantisk handväska vill jag skrika. Här får man inte gå långsamt. Här skyndar man jämtjämtjämt. Till jobbet, till lunchrestaurangen för man måste ha fönsterbord, tillbaka till jobbet och sedan skyndar man hem igen. Skyndar ihop en middag till familjen eller värmer färdigmat i mikron. Allt ska gå fort. Och jag hinner inte med.
Jag är trött på att inte kunna se folk i ögonen. Jag är trött på att möta någon när jag går mina kvällspromenader. Jag är trött på industriområdena och bensinmackarna. Jag är trött på caféerna som finns i varje gathörn. Jag är trött på att de alla har samma inredning och samma uttråkade person bakom disken. Jag är trött på att inte kunna gå ensam i skogen - för här finns ingen stor, ensam skog. Det finns bara motionsspår, elljusspår och utstakade vägar att springa eller gå.
Mina vänner pratar om att de tycker att Stockholm är för litet. Jag tycker Stockholm är för stort. De vill flytta till Berlin, Paris, London, New York. Jag har börjat fundera på att flytta till Karlstad. Bara för ett tag. Flytta tillbaka dit jag egentligen kommer ifrån. Där det sägs att solen alltid skiner. Där man kan gå längs Klarälven istället för att trängas på en tunnelbana. Mina förfäder försöker locka mig hemåt igen. Jag längtar efter småstäder och att handla på Konsum Värmland. Tågresan tar tre timmar och kanske borde jag flytta ifrån iskalla Stockholm. Även om bara tanken gör mig livrädd. Men som Astrid Lindgren skrivit; mod är att vara rädd och göra det ändå.
Stockholm, du har ett dåligt inflytande på mig. Jag beskyller dig för att jag avskyr mig själv. För att jag står framför spegeln och granskar mig själv och önskar att jag hade disciplin till självsvält. Stockholm, du är ett dåligt förhållande. Du är syskonkärlek. Du gör mig illa men samtidigt älskar jag dig. Du har en tendens att misshandla mig. Du är en demon i min hjärna. Du är ett pistolhot, en kniv mot strupen.
I Stockholm är jag en främling. Jag känner mig inte hemma här. Och jag försöker ta reda på var hemma är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar