130611 imorgon ett nytt liv

Varje dag ännu ett andetag. Varje minut ett avslut. Varje sekund en ny grund.

Imorgon slutar jag spela teater. Jag återgår till den person jag egentligen är. I tolv år har jag spelat teater. Byggt upp en karaktär, en personlighet, en hel person jag inte är. En person som endast existerat för att skydda mig. Ett skal av kevlar, av stål. Så tjockt att ingen radioaktiv strålning kan söka sig in och förstöra mig. Atombomber utplånar städer men inte min person, mitt skal. Det jag i tolv år gömt mig bakom för att kunna ta mig igenom dagarna. Det skalet ska jag lämna bakom mig. Från och med imorgon finns bara jag. Och:

jag sträcka på mig. Låta blicken fastna drömskt i skyarna. Låta mina fötter målmedvetet gå den väg de vill gå. Det är jag som bestämmer. Från och med imorgon är mitt liv bara mitt. Från och med imorgon är jag fri. Friare än en svala som seglar över en klarblå himmel. Friare än barfotabarn springandes på en äng i midsommartid. Imorgon ska jag ta steget bort och ifrån, ta tunnelbanan en sista gång för att aldrig mer återvända. Aldrig ska jag sätta min fot i den byggnaden igen. Den vita mössan man tvingas bära, bär jag endast för att göra avslutet konkret.

Varje dag ett nytt andetag. Friare för varje steg jag tar.