160611 en sekundlång paus från stockholm

Det händer att jag saknar en famn att försvinna i. Att jag istället kurar ihop mig under täcket och låter det omsluta mig. Det händer att jag inte har några ord kvar. Så är det nu. Jag har inga ord i mitt eget vokabulär. Alla orden tillhör någon annan. Johannes Anyuru eller Jeffrey Eugenides. Jag har heller inga sånger. Även de tillhör någon annan. Joni Mitchell, Robin Pecknold eller Annika Norlin. I dessa personers själar brinner eldar som vägrar slockna. Deras ord och melodier tänder eld på skogar. Mina ord gnistrar inte tillräckligt för att tända en tändsticka.

Min kropp behöver vila och mitt hjärta behöver bytas ut. Jag behöver en levertransplantation och jag behöver definitivt mer tålamod. Kanske orkar jag med en fjärdedel av vad andra klarar av. Jag är svagare. Jag har inga ord som vill breda ut sig över papper. Inte ens meningar eller minnesanteckningar.

Posörer på Götgatsbacken tänder cigaretter och ger sig ut i natten. Deras stålgrå blickar gör mig ledsen och förbannad. Deras benhårda yta gör mig bräcklig. Jag tror att jag avskyr dem. De är som robotar krigsmaskiner pansarvagnar. Deras hjärtan slår mekaniska slag i deras metalliska bröstkorgar. Jag ser hur fler och fler efterliknar dem. Hur deras järnhänder drar andra med i deras fall. Mer och mer längtar jag härifrån och troligtvis behöver jag en paus från Stockholm som bara river sliter drar i mig. Över hela kroppen sår efter stadens hårda händer. Blåmärken från de hårda slag jag fått ta. Tårar som aldrig upphör försvinner. En sekundlång paus från mig själv. Tid då jag kan vattnas växa andas annan luft höra ett annat språk.

Pausen startar på lördag morgon och varar i några dagar. Då åker jag till Krakow. Där ska jag glömma. Där ska jag läka. Kanske kan jag börja om. Kanske kommer orden tillbaka. Min låga ska brinna igen.