Föreställ dig en stuga ute på landet. Kanske har du ett hus som din familj brukar åka till, kanske är det en dröm du har eller så är du ett riktigt asfaltsbarn som helst tillbringar sommaren i stan. Föreställ dig en liten mörkt träfärgad stuga ute på landet. Allt man ser från verandan är åkrar och blommande träd.
Förra sommaren åkte jag och min bästa vän till hennes familjs stuga. Vi åkte ut på landet i närheten av Falkenberg för att andas skogsluft i några dagar. Närmaste busstation ligger två kilometer från stugan och de går sällan. Eftersom ingen av oss hade körkort, blev vi med andra ord strandsatta där ute i skogen.
Tågresan ned till Falkenberg tar fem timmar. För oss innebar dessa fem timmar bara en cigarett; när vi väntade på det anslutande tåget i Göteborg. Vi räknade ihop våra tio cigaretter men tiden räckte inte till att köpa nya på Pressbyrån. Vi blev tvungna att försöka ransonera våra sista cigaretter.
Hennes ärtiga farmor hämtade oss på stationen i Falkenberg. Vi blev bjudna på lunch. Allt jag kunde tänka på var cigaretterna i mitt nästan tomma cigarettpaket. Ensamma och ohälsosamma skramlade de i min väska. Bara för att vi inte hade möjlighet att kedjeröka var kedjeröka det enda vi ville göra.
Efter vi ätit klart blev vi skjutsade till stugan ute på landet. Till en plats där den närmaste mataffären ligger dryga fem kilometer bort. På en plats där närmaste kiosk ligger en mil bort. Inga avstånd som man gärna tar sig an. Speciellt inte om man som jag har en kondition som ligger på noll.
Under bilfärden passerade vi stormarknader och butiker. Vi försökte komma på en plan om hur vi skulle kunna få farmodern att stanna. Om vi sa att vi skulle köpa laktosfri mjölk kunde vi köpa cigaretter på samma gång.
Vid den här tidpunkten visste ingen vuxen i vår närhet om vårt dagliga behov nikotin. För att undvika obekväma frågor bestämde vi oss för att försöka klara oss till nästa dag. När det började skymma, började även cigaretterna ta slut. Vi hade suttit på verandan, druckit kaffe och pratat.
Desperationen växte. Till slut övertalade jag henne om att vi skulle ta varsin cykel och ge oss iväg på de små landsvägarna. Till den där affären som låg dryga fem kilometer bort.
Det tog oss över en timme att cykla fram och tillbaka. Det tog oss en timme att cykla längs grusvägar, uppförsbackar, nedförsbackar och veja för bilar rusande i sjuttio kilometer i timmen. Det tog oss över en timme tills vi sedan kom hem, satte oss på verandan igen och tände varsin cigarett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar