Varje natt har jag drömt mardrömmar. Vaknat med gråten i halsen och på näthinnan bilder som inte vill försvinna. Om dagarna har vi mest strövat omkring. Druckit blaskigt kaffe och cappuccino under parasoll. Sofia fastnade med foten i ett spårvagnsspår och ett sår spred sig över hela hennes knä. Vi fyllde hela fönstret med flaskor och var rädda för alla bilar. Krakow är en vacker stad men jag fann inte meningen med livet. Naiv som jag är trodde jag att allt skulle bli annorlunda efter en resa.
jag vill gömma mig i armar
som inte är mina egna
och jag vill stanna där
tills snön börjar yra
Bland symaskiner drack vi körsbärsvodka och vi såg hela tiden nya människor passera. Vi pratade högt om andra och ganska mycket om oss själva. En morgon fick jag för mig att jag skulle klippa av allt hår. Ett sätt att tvinga fram förändring. Jag klippte mitt hår utan spegel och nu är det kort snett och jag ångrar mig lite fast man inte ska. En kväll när Sofia somnat skrev jag:
i mitt hjärta kvicksand som jag trampar i
faller i sjunker rakt igenom
en tjock massa som drar mig
ned mot botten
omsluter mig paketerar mig
som i plast men
det är inget skydd det är otryggt och jag
längtar hem.
Vi ramlade in på en bröllopsfest och blev erbjudna kakor vi tackade nej till. De blev förolämpade, vi blev obekväma och vi skyndade vidare. Till både lunch och middag åt vi helt fantastisk sushi och när vi var i Auschwitz bet jag ihop mina käkar hårt för att inte börja gråta gå i bitar.
Det är märkligt att komma hem. Det känns som om allt ska vara annorlunda men här hemma är det exakt likadant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar