270611 alltid fel aldrig hel

Allt jag har att säga: jag behöver någon som fångar mig.

Om jag hade någonstans att fly. En stad ett land en plats att kalla hemma. Hela tiden längtar jag härifrån men jag vet inte vart jag längtar. Jag längtar bara bort. Längtar efter att slippa. Slippa se samma ansikten på tunnelbanan på gatorna varje dag. Vill inte längre se mig själv i spegeln. Överallt är jag otrygg obekväm. Inte ens min egen kropp passar mig längre. Inte ens mina tankar. Det är knappt så att mina ord är mina. Ingenting händer här. Och jag kan inte förmå mig själv att få någonting att hända. Hela tiden längtar jag hem men den lägenhet där jag bor känns inte som hemma. Jag har blivit en främling i min egen stad min egen kropp min lägenhet. Kanske är jag en främling för mina vänner. Vi försöker prata med varandra men ibland når inte orden fram. När jag åker hem koncentrerar jag mig på att läsa i ett försök att inte börja gråta. Jag darrar alltid som ett asplöv. Spänner mig för att inte låta någon se. Se hur svag jag egentligen är. Egentligen vill jag skrika. Be er dra åt helvete, fastän ni alla är oskyldiga. Om jag bara hade en plats att kalla hemma. Om mina sista pusselbitar skulle falla på plats. Antagligen är jag den enda av Sveriges invånare som längtar till hösten och vintern. När regn faller eller snö yr blir det lättare att gömma sig smälta in och sakta sakta försvinna.

Hela min själ är full av meningslöshet och jag är rädd att den känslan aldrig kommer att försvinna. Hela tiden är jag rädd. Hela tiden är jag nära att brista. Och jag är alldeles för ärlig.