290611 ett surrealistiskt fantastiskt underbart dygn i göteborg

Tåget skulle gå tio över tio. Det var morgon. Morgonen som skulle fortsätta i en dag som bara kan beskrivas med ett ord: surrealistisk. Vi satt i olika vagnar. Jag bredvid en äldre man och luftkonditioneringen funkade inte. Det var varmt. Som en framtvingad bastu i tre timmar. Men;

det gjorde inte så mycket. Klockan var nästan halv två när vi kom fram. Steg av tåget på västkusten, i Göteborg. Utanför centralen tog vi spårvagn nummer ett till Linnéplatsen och Slottsskogen. Vi tog spårvagnen till Where the action is och de gjorde skäl för sitt namn. Vi var där det hände. Det var jag, Klara, Johanna och deras barndomsvän Siri. I en stad på andra sidan landet, i en park där det fanns två scener, äcklig halloumisallad och knappt någon skugga under träden.

Klara hade tjatat på mig om att jag skulle följa med henne och Johanna den här dagen. Att det skulle vara värt att lägga pengar på tågbiljetter för det skulle bli en speciell dag. Att det skulle vara roligt om jag följde med. Så, jag köpte biljetter. Sådana man inte kan boka om för jag menar; man ångrar inte att åka till Göteborg och se Bright Eyes. Man tar mod till sig när de säger "och då får du träffa Conor!" och åker med fast man egentligen inte vågar.

Efter att vi hört lite Serenades i bakgrunden, lyssnat till Jenny and Johnny och sett en halv låt med Paulo Nutini smsade Mike. Mike Mogis. Producenten och en av de tre fasta medlemmarna i Bright Eyes. Efter lite om och men fick vi varsitt backstagepass. En minibuss tog oss bort till backstageområdet. Och jag förstod knappt vad som hände. Vi var backstage och Mike pratade och jag närapå stum i baksätet. Vi fick varsin öl ur deras kyl och jag sa inte så mycket. Jag försökte bara förstå men det gick inte så bra. Conor Oberst gick ibland emellan tälten och till slut sträckte han fram handen till mig och jag sa "I'm Josefin" och försökte låta världsvan. Försökte låta säker. Kanske köpte han det.

Vi drack någon öl till. Vi såg Kirsten Dunst gå förbi. Jag tände en cigarett och hon frågade om hon kunde få en. Jag sa ja. Så klart. Försökte prata ordentlig engelska. Jag berömde henne för Melancholia, hon blev glad och var hur fin som helst. Trodde jag skulle dö, nästan på riktigt. Kirsten Dunst är liksom. Kirsten Dunst.

Strax innan klockan sex tog vi bussen tillbaka till området. Bright Eyes skulle spela. Vi stod på sidan av scenen och såg på. Bredvid mig dansade Kirsten Dunst med sin kärlek. Bredvid mig fanns mina vänner. Livet kunde inte bli så mycket bättre. När de spelade Poison Oak blev jag helt varm gråtfärdig nostalgisk och stämningen var helt fantastisk. Publiken var helt underbar. Klara och Johanna spelade tamburin och marackas till Road to Joy. Jag stod och såg på. Helt varm och inte bara på grund av solen.

Vi drack mer öl. Vi åkte tillbaka till backstageområdet. Det började skymma. Där gick personer man ser upp till, vet vilka de är, lyssnar på, är nyfiken på och mitt i det var jag. Jag som inte gjort så mycket här i livet. Jag andades in varenda sekund. Conor Oberst frågade om han fick en cigarett. Han kallade mig sin nya vän och jag visste inte vad jag skulle säga. Det är sällan jag vet vad jag ska säga. Det slutade med att alla insåg att jag var en av de få på området som hade cigaretter. Jag bjöd bort ett halvt paket men vad gjorde det. Det var en helt fantastisk dag. Aldrig har jag varit så glad över att vara rökare.

Vi sjöng Joni Mitchell a capella tillsammans med Kirsten Dunst. Jenny Lewis jämförde hårfärg med mig och kallade mig "redhead". Vi fuldansade till Brandon Flowers. Jag brände sönder min nacke. I cateringtältet serverade de pizza klockan tolv på natten. Kvällen avslutades med att de flesta skulle vidare till olika festivaler; någon i Norge, någon i Borlänge. Vi följde Bright Eyes till deras nightrider. Det var kramar och "I'll see you soon" och ännu mer kramar.

Och jag har säkert glömt hälften av vad som hände den dagen. Antagligen kommer jag aldrig förstå att det faktiskt hände. Att den tjugoåttonde juni ens existerat. Och jag ljuger inte om jag säger att det definitivt var en av de bättre dagarna i mitt liv. Jag ångrar mig inte en sekund.