Söndagsmorgon. För få timmars sömn och en kropp som fortfarande skakar lite. Det regnar och jag är lättad över det. Om det är någonting jag brukar sakna, så är det regn. Hur det smattrar mot rutorna och gör asfalten mörkare. Gräset några nyanser grönare. Hur det gör mig lugn. Det är någonting speciellt med vatten. Gråtunga skyar och molnfyllda bröstkorgar får ta sin egen plats när det regnar. Det blir lättare att andas.
Överlag är det lättare att andas nu. Trots tusen tankar i huvudet, tankar som är svåra att få ned i ord, är det lättare att andas nu. Om morgonen vaknar jag och stiger upp. För varje dag vet jag lite mer om mig själv. Lite mer vem jag är och vad jag vill göra. Vad jag vill bli. Att jag nog är så mycket starkare än jag egentligen tror. I en värld där den starkaste överlever måste jag åtminstone försöka. Försöka vara stark och samla mod. Injicera den styrkan och det modet direkt i mina blodådror. Låta det fylla hela kroppen. Det får mig att känna. Det frambringar vibrationer i maggropen. Sådant som i folkmun kallas fjärilar. Fjärilar i magen. Färgglada vingar som slår mjuka slag. Det är inga stormar eller himlar som rasar. Bara en lätt bris som färdas genom mina celler.
I nattens ljus möter jag en blick. Snälla ögon och ibland varma ord. Och det kanske räcker. Räcker för att locka fram fjärilarna och genom dem; modet. Deras vingslag fyller hela min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar