110711 flyttfågel

Jag hoppas att hon ser dig på samma sätt som jag gjorde. Att hon ser igenom ditt skal. Det hårda skikt som du svept in dig i. Jag hoppas att hon har kraften att klättra över muren. Jag hoppas att hon är på rätt sida nu.

Jag hoppas att hon faller stenhårt i golvet varenda gång hon ser in i dina ögon. Att varje fall gör hennes hud blåaktig, öm och full av märken. På samma sätt som min hud var täckt av dem. Ett blåmärke för varje fall. Skrapsår som ett tecken på kärlek.

Jag hoppas att hon känner samma sak som jag kände. Att hennes hjärta slår så hårt att det snart faller ur bröstkorgen. Att alla hennes tankar är fokuserade på ett enda ting. En enda person. Dig. Jag hoppas att hon stryker dig över kinden när hon viskar "godnatt". Att hon rör vid dina axlar varje morgon när du vaknar för att möta en ny dag.

Jag hoppas att hon kan ge dig tröst. Vara den famn du behöver. Jag var aldrig den famnen. Mina armar var för bräckliga och mitt hjärta rusade så fort. Jag hoppas att du klarar av att torka bort tårarna från hennes kind. Kysser henne där det gör ont. Jag hoppas att hon inte har ont. Det hade jag. Det har jag fortfarande. En kronisk smärta som aldrig vill lämna mig. En sorg är inte en flyttfågel. Den försvinner inte med nästa årstid.

Det gjorde du.

Jag hoppas att ni ligger vakna och pratar ibland. Om de revolutioner ni ska utföra. Att hon har den där glöden jag aldrig hade. Jag hoppas att hon brer dina smörgåsar om morgonen och frågar om du vill ha te. Jag hoppas att hon stannar hos dig. Att hon ser dig på samma sätt som jag gjorde. Jag hoppas att du håller fast vid henne. Att du låter dig falla och dröja kvar. Att du låter din tunna hud fläckas av blåmärken. Även din hud ska bli öm.

Jag hoppas att du inte flyger söderut. Jag hoppas att du stannar hela vintern.