Fredagskväll och mellan husen i Stockholms innerstad lyser orangea lampor. Med målmedvetna blickar söker sig människor ut eller in. De är alla på väg någonstans. Vi går ut från Sergelbiografen och tårarna har precis torkat in på mina kinder. Kroppen känns tom. Någonting har försvunnit. Någonting som egentligen borde finnas där inne. Vi har nu nått en annan tid i våra liv.
Några timmar tidigare hade vi förväntansfulla och livrädda satt oss på våra platser. Rad elva, i mitten. Hela veckan har jag varit nervös. Känt en viss sorg. En sorg som inte går att sätta fingret på. Runtomkring oss prasslar godispåsar. Popcorn stoppas i munnen och krossas mellan tänderna. Ett mummel sprider sig sakta genom salongen. På min vänstra sida sitter Sofia. På min högra sida sitter Lovisa. Jag biter mig i läppen. Är egentligen inte redo än. Det får inte ta slut.
Det blir mörkt. Sakta dör ljuden bort och musiken börjar. Det stycke musik John Williams skrev för många år sedan. Ett musikstycke som etsat sig fast i mitt inre och aldrig kommer det att lämna mig. Vi vet att det börjar nu. Att det är början på slutet. Och det dröjer inte länge innan tårarna börjar strömma nedför mina kinder. Historien om Harry Potter har följt mig sedan jag var åtta, nio år. Då tog jag mitt första kliv in i den magiska världen. Aldrig har jag velat lämna den.
När filmen är slut frågar Sofia mig: Vad ska vi nu vänta på? Vad händer nu? men jag kan inte svara på den frågan. Kanske måste vi gå vidare i våra liv. Gå vidare men aldrig glömma. Vi är en hel generation som väntat på att en uggla ska flyga in genom våra fönster. Vi har alla väntat på brevet som aldrig kom. Vi har sörjt att vi enbart är mugglare och aldrig kommer vi kunna öppna en dörr med ett alohomora. Vi öppnar våra dörrar med nycklar men vi har ändå lämnat den icke-magiska världen för alltid. Våra liv är förändrade. Och nu måste vi gå vidare utan att ha någonting att vänta på. Inga böcker. Inga filmer. Ingen magi.
Det kommer att bli en annorlunda tid i våra liv.
jag kände såhär jag med. Känner. Efter midnattspremiären i onsdags har jag varit alldeles tom, rakt igenom. Och jag har ingen jävla aning om vad som händer nu. Är-så-dålig på att gå vidare, lämna saker bakom mig.
SvaraRaderaVackert och vemodigt. Jag hade samma känslor när jag såg filmen igår, som om barndomen nu är över på riktigt.
SvaraRaderaFörmodligen kommer vår generation aldrig fastna för något populärkulturellt fenomen lika hårt och hänsynslöst som med Harry Potter. Efter mer än ett decennium har vi vuxit upp och mognat, och nu är det svårare att fly bort till magi, sci-fi och andra fantasivärldar. Synd, men ofrånkomligt.
Jättefint skrivet, jag önskar att det hade kommit fler böcker och att de aldrig hade tagit slut eller att jag inte hade varit en vanlig mugglare. Dock har jag redan börjat läsa om alla böckerna, för 16:e gången i rad :> haha.
SvaraRaderahaha men början på slutet? kom igen nu, det finns en riktig värld som också är fylld av magi, som inte är en påhittad historia kommersialliserad till tusen!
SvaraRadera/Maria