050811 ingenting är som då när vi var små

i min hjärna ett vagt minne om att vi en gång varit små
att vi sprang över gräsmattor
de var oändliga då
vi skrattade ikapp med ljuset
himlen över oss var alltid blå

vi bar hemligheter i våra fickor
vi hade svaret på alla frågor
ögonen bar en annan blick
jag tänkte att eftersom ingenting i mig brinner nu
sätter jag håret i lågor

krampaktigt höll vi varandras händer
när vi rusade in i en annan tid
som barn lever man en dag i sänder
ingenting är lika levande nu
hemligheterna föll för längesedan
ur våra fickor ned på marken
de landade klumpigt vid
våra fötter

och hela världen kan se varenda brev
vi någonsin skickat med bakvända bokstäver
blandade versaler och gemener
det fanns aldrig några regler
för hur vi skulle skriva eller
leva våra liv

idag hopas molnen över våra huvuden
vid varje vägskäl står jag kluven
och vågar inte gå
det är inte längre som när vi var små
våra fjäderlätta kroppar gick dit de ville
idag är ingenting som då