mitt i rusningstrafiken stannar jag
blir knuffad omkullsprungen sparkad på
och jag sluter ögonen låtsas att de inte är där
kanske finns de inte
om jag inte ser dem
deras fotsteg hörs inte jag har höjt musiken
när jag öppnar ögonen bugar träden för vinden och deras kronor blir
ett enda grönt hav så nära himlen så långt ned i jorden
deras rötter ser till att vi fortsätter röra oss i rätt omloppsbana
kring solen den bländar mig och
varje dag blir löven ännu lite gulare jag blir lite mer grå
utanför fönstret ser jag hur sommaren sakta dör
som i sviterna av cancer
hur vinden ändrar riktning sveper med sig fallna löv
vi befinner oss i en ständig rusningstrafik ett trafikkaos en kaosteori
mitt i det väljer jag att stanna
och aldrig vill jag öppna ögonen igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar