Hon ler. Har ett speciellt skimmer omkring sig. Hennes kinder fulla av fräknar och håret ligger aldrig som det ska. Hon rufsar till det, sätter upp det, låter det vara. Det faller alltid ned på hennes axlar igen. Mjukt. Lockigt. Hon har ett sätt som får personer i hennes närhet att lugna ned sig. Hon sätter dem alltid före sig själv. Kommer alltid till mig när hon behöver prata. Tystnar ibland. Alla tystnar vi ibland.
Hon är en sådan person som står rakryggad när hon egentligen är nedslagen. Hon döljer sina blåmärken väl. Men jag vet. Jag vet var de gömmer sig och var det gör ont. Det gör ingenting. Vi har alla blåmärken som inte riktigt vill läka. Därför skrattar vi bort lite av sorgen. Får den att verka obetydlig för en stund. Hon får mig att le.
Ibland sitter vi vid vattnet tillsammans. Hon säger att jag röker för mycket.
Jag säger att jag vet det.
Hon är modig. Modig på ett sätt jag inte är. Hon står för den person hon är. Hon vågar prata, skratta men väldigt sällan gråta. Hon vågar ta kontakt med personer hon inte känner. I hennes närvaro vågar även jag försöka ta kontakt, prata. Det händer att hennes mod smittar av sig. Hon lugnar mig. Hon tror på mig. Och på samma sätt,
tror jag på henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar