När det tog slut mellan oss trodde jag att det var du som förlorat dina färger. Att de sakta lämnat dig. Tiden skulle sätta sina spår och din hy skulle färgas askgrå. Men, nu vet jag. Det är mina färger som gått förlorade. Det är jag som är färglös, blekare än förut och grå. Det är inte ditt fel, det har bara blivit så.
Molnen på himlen och gruset där jag går smälter ihop. Jag står osynlig mitt emellan. Fångad i en slöja, som skiljer mig från omvärlden. I folkmassor kan jag inte andas. Någonting i mig knyter sig. En knut som vägrar lösas upp och väggarna faller snart in, krossar mig. Jorden skälver under mig. I stjärnornas ljus försöker jag finna en vän men mitt färglösa skal gör att jag inte syns. Och inga ord har jag kvar. Ingenting har jag att säga.
I magen en klump som växer likt ett foster men jag minns inte vilken månad jag är i. Tidens förlopp har förvrängts och stannat. Det har alltid varit såhär. Jag känner inte till någonting annat. Hjärtat får ingen ro. Ibland vill jag gräva mig en grop i vilken jag kan falla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar