Det är nog höst nu. På riktigt. Idag fyller min mamma år. Gratulerade med en höstfärgad bukett klockan tio på morgonen, tre böcker, choklad och inredningstidningar på kvällen. Jag lagade middag åt oss två, hon hade köpt champagne. Vi drack te till soppan på lunchen och Gamla Stan är inte lika fullt av turister längre. Om nätterna är det närapå kallt att sova med tunt täcke. Mina vänner åker iväg till nya städer. Några flyttar hit, de flesta härifrån. Till Linköping och Berlin. En av dem åker ut på turné. Jag tar samma tunnelbana varje morgon. Från Tekniska Högskolan till kontoret på vinden i Gamla Stan. Om kvällen tar jag på mig en kofta när jag går ut på gården för att röka. Sommarens sista helg har passerat.
Det var Popaganda och växlande molnighet. Vi satt i gräset och lyssnade, köpte frukt på mataffären istället för langos på området och drack rödvin i plastglas mellan poolerna. Blev besviken på Cults, nostalgisk till Henrik Berggren och imponerad av Austra på Debaser Medis. Tusen jobbiga känslor kom tillbaka under Säkert!, varenda textrad från hennes senaste skiva finns under huden. De andra dansade, jag stod mellan två vänner och grät. Smärtan i hjärtat försvann när vi såg Midlake. Rutiga skjortor och män som spelar tvärflöjt läker alla sår. I kvällens sista sol dansade jag sommarens sista dans. Jag önskar att de aldrig hade slutat spela. För första gången på flera veckor kände jag lycka. Tänkte att det kanske bara behövs fler tvärflöjtspelande män iklädda rutiga skjortor i mitt liv.
det låter bra. med hösten kommer rutiga skjortor.
SvaraRadera"För första gången på flera veckor kände jag lycka. Tänkte att det kanske bara behövs fler tvärflöjtspelande män iklädda rutiga skjortor i mitt liv."
SvaraRaderaDu och jag är av samma virke. Jag känner också såhär mest hela tiden. Som att beard n' a plaided shirt är lösningen på livets gåta/knuten i magen/törnen i hjärtat. Blåögdhet som tröstar på något vis.