Åh. Hej. Det är jag igen. Eller, alltså. Det var jag som ringde förut. För en stund sen. Jag lade på när du svarade. Orden fastnade i halsen och jag visste inte vad jag skulle säga. Det är konstigt. Att det känns lättare att spela in ett meddelande på din telefonsvarare än att faktiskt prata med dig. Din röst skulle göra mig ännu mer nervös. Än jag är nu. Så, förlåt. För att jag bara lade på men du vet hur det blir. Hur det blir ibland. Kanske borde jag ha skrivit ned vad jag skulle säga. Som ett manus. Och om jag skulle tappa texten hade någon i kulissen kunnat viska den. Jag hade kunnat fånga tråden igen. Tråden jag tappade när jag hörde dig lyfta luren och säga "hallå". Jag hade glömt hur din röst låter. Det lät som om du log när du svarade. Gjorde du det?
Nervöst skratt.
Att prata i telefon är inte min starkaste sida. Har aldrig varit. Jag svarar aldrig om jag inte vet vem det är som ringer. Du anar inte hur länge jag behövde förbereda mig för att ringa dig. Jag har samlat mod hela dagen, hela veckan. Och, jag skrev faktiskt ett manus men när jag läste det högt för mig själv lät det fånigt. Det ligger i papperskorgen nu. Hopknycklat till en spretig, vit boll.
Tystnad.
Förlåt. Jag pratar för mycket när jag blir nervös. Antingen det eller så säger jag absolut ingenting. Jag tänkte bara säga att det var trevligt att träffa dig. Vi kanske kan ses någon gång? Om du vill. Prata på riktigt, kanske dricka en kopp kaffe. Dricker du kaffe? Eller, det spelar ingen roll. Du kan dricka te om du föredrar det. Eller vatten eller äsch. Du har mitt nummer. Hör av dig. Om du vill. Ja, hej då. Vi, eh. Hörs.
Klick.
Hej, det här var ett väldigt fint inlägg.
SvaraRadera/m
bästa jag läst på så sjukt länge
SvaraRadera