070911 att försöka hålla käften

När jag gick på gymnasiet gjorde jag mitt bästa för att hålla käften. Att hålla käften och aldrig delta i en diskussion var det enda som kunde skydda mig då. Ibland gick det inte. Om någon yttrade kritiska ord till jämställdhet kunde jag inte vända andra kinden till. Jag gav mig in i och insåg först efteråt att ju mer jag sa, desto sårbarare blev jag. Desto mer skulle de veta om vem jag faktiskt var.

Det hade inte alltid varit så. Jag kommer från en bakgrund där politiska diskussioner hör till middagen på samma sätt som en grönsallad. Vi är fyra personer med helt skilda åsikter; en är konservativ, en är anarkist, en är trött på politik och jag, jag är ingenting. Min tro går till naturens krafter och att människan knappt betyder någonting. Mina önskningar är att vi ska försöka laga och sluta förstöra, ta hand om varandra och sluta förgöra. Vi har bara en planet att dela men kanske borde vi dela den utan gränser.

Under min tid på högstadiet fortsatte diskussionerna med från samhällskunskapen ut på rasten. I min högstadieklass var det inte många som höll käften. Ingen drog sig för ett längre samtal om jordens resurser eller världens bästa gitarrist. Vi argumenterade, kämpade, förlorade eller vann. Gick hem med ny kunskap i bakfickan. Nästa morgon hade vi läst någonting nytt i tidningen och genast började vi prata. Sedan hände någonting. Med mig.

Tre år på gymnasiet gick åt till att skydda mig själv. Försöka dölja att jag kände mig otrygg. Att klara av de tio stegen mellan klassrummet och skåpet. Undvika någon annans blick, spela ett spel, driva igenom de vita korridorerna likt ett spöke. Målet var att inte synas. Om ingen lade märke till vem jag egentligen var, då hade jag lyckats. Jag bet mig i läppen, höll blicken lågt, låste skåpet när dagen var slut och sökte hela tiden lättaste vägen ut. Min tystnad var min överlevnadsstrategi och jag gjorde allt jag kunde för att hålla käften.