110911 de spöken jag lämnar

de lådor jag låst, gömt och glömt öppnar jag igen
släpper ut ännu ett spöke en vilsen själ
från det förflutna
någon jag avslutat gömt begravt i kartong
ställt högt upp på en plats dit jag inte kan nå
ens om jag står på tå
de hemsöker mig i drömmen anklagar mig för sin smärta
skriker att jag bedragit dem men jag vet
att det var de som sårade mig
därför blir jag inte rädd
överallt någonting som påminner om hur de
stormade in och sakta tynade bort försvann
ur mitt liv

de nådde mig som blixtkrig
nyttjade brända jordens taktik
nu slåss de i mina drömmar

kanske är de upprörda för att jag vill lämna dem
bakom mig på en plats dit jag aldrig mer kommer att
återvända låsa in dem på vinden där spöken hör hemma
där kan de skrika försöka nå mig
jag kommer inte att höra
i mitt huvud får de inte längre plats

i deras ilska och uppgivenhet och rädsla att förlora
makten att kontrollera mina drömmar mina tankar
gör de ett sista försök att göra mig illa
men jag vet
att de inte finns på riktigt