180911 när jag var femton år

Året var tjugohundraåtta. Min skrivbok var svart. Min handstil lite prydligare än den är nu. Jag hatade mig själv för jag vågade ingenting. Riskerade ingenting. Tänkte hela tiden att jag skulle skapa min egen värld och försvinna in i den. Aldrig komma tillbaka. Ingen skulle märka någonting, för jag var like a ghost from a dream, never to be noticed.

Och jag brukade stå framför spegeln. Jag såg mig själv i ögonen och hatade mig själv för att jag var svag. Ensam. Fast på en plats där jag inte ville vara. En fågel i bur. En femtonårig fågel utan vingar. Hjärtat slog i bröstet. Slog för en kärlek som aldrig skulle kunna bli någonting. För ingen ingen ingen skulle någonsin vilja ha någon som jag. Aldrig skulle jag vara tillräckligt bra.

Finns det botemedel för det här fenomenet? Ska vi kalla det livet?

Det blev juni och sommarlov. Grundskolan var slut och till hösten skulle jag börja på gymnasiet. Börja om. Tvätta bort den cyniska karaktär jag varit under högstadiet. Bli någon annan. Ville bli mindre tunnare snällare smalare snyggare. Ville inte äta alls men kunde inte leva på luft. Minus ett kilo blev minus två blev minus alldeles för många. Den sommaren skrev jag

Jag har kommit till den punkt då jag bara vill försvinna, blunda och sluta lyssna. Disciplin finns inte i mitt register, saknar höga C. Jag är för svag, tappar all kontroll.

och

Fastnar framför spegeln, förbannar mig själv och den jag blivit. Trots att jag inte minns hur jag var förut. Minns framförallt inte formen på det skal som döljer kött och blod. Oblaten representerar Kristi. Jag har inget som representerar mig. Inte på samma sätt.

Vecklade ut mina vingar men nu kryper de tillbaka inåt igen. Vet att jag inte kan fly. Vill kräkas. Omforma. Sluta hata.

Idag är jag glad att jag aldrig mer behöver vara femton igen. Behöver aldrig mer gå längs skåpklädda korridorer livrädd för hur de andra ser mig. Huvudsaken är att jag vet vem jag är. Det är sant som de säger; med åldern kommer vishet, trygghet och insikt. Någon gång slutar man hata sig själv.