071011 döljer mina fotspår så länge det går

Känner fortfarande att jag tappar fotfästet ibland. Faller nedåt. Snubblar till, halkar på rönnlöv. Jag vänder på bokstäver. Stammar ibland. Räknar mina skuggor och döljer mina fotspår. Än går det. Än har ingen snö fallit. Under fötterna knäcks kvistar och jag längtar till havet. Längtar efter stränder utan slut där stenblock möter vågorna. Där gråmulen himmel vakar över mig, lugnar mig, sjunger för mig. Oftast längtar jag efter att krypa ned i sängen och dra täcket över huvudet. Ibland längtar jag efter dig.

Mamma ser på mig när det inte är bra. Minsta konflikt förstör en hel dag. Vi känner båda samma sak och på lunchen går vi ut. Pratar bort det så gott det går. Jag säger till henne: men ibland väger någons dåliga sidor så tungt att de goda försvinner. Hon säger: jag vet, men det är svårt. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag försöker ge henne råd.

I magen så många rörelser att jag tror jag kanske måste kasta upp allt som finns däri.

Vattnet strömmar längs gatorna, bildar sjöar, liknar förorenade floder. Tänker på den ojämna rytmen i dina hjärtslag. Dina långa fingrar och jag tänker på den vita huden, din underarm. Vi har ett tyst kontrakt. Ingen har sagt någonting men båda vet. Båda vet att det inte finns någon annan.

Går hem i ösregn, blir blöt inpå skinnet men det gör ingenting. Moder jord är förbannad och regnvattnet rinner längs mina kinder, ner innanför jackan. Har undrat allt för länge nu: när får jag andas ut?