171011 vad ensamhet får en att göra

I fredags vaknade jag ensam. Intrasslad i lakanen, trött trots tio timmars sömn, runt mig alldeles för tyst. Tjugofyra timmar hade gått och inte ett ord hade jag utbytt med någon. Åt frukost, såg en dålig film, kunde inte sluta gråta. Låg i sängen och ville sova bort dygnets timmar. Hur kan ensamhet göra så ont? Väntade, längtade tills klockan skulle bli tillräckligt mycket för att dagen skulle övergå i natt. Fosterställning under täcket. Klockan passerade två och till slut fick jag nog.

Beställde alldeles för dyra tågbiljetter och ringde mamma. Frågade: vad ska du göra ikväll? Kan du hämta mig på tågstationen? Och hon sa ja. Blev jätteglad. Packade ned ett klädombyte och en bok. Knappa tre timmar tills tåget skulle gå från Stockholm central. Ungefär fem till jag skulle befinna mig i Värmland igen. Fredagseftermiddag och solen skulle snart gå ned. Utanför fönstret virvlade världen förbi.

Mamma väntade utanför bilen. Såg hennes leende breddas ju närmare henne jag kom. På ena axeln ryggsäcken, hon tyckte jag var för tunt klädd. Vi åkte på den mörka men asfalterade vägen mot stugan. Hennes paradis. Det hade gått två år sedan jag var där sist. I skogen, i lugnet.

Min moster väntade i stugan, jag fick en kram, hon hade gjort grönsakssoppa. De hällde upp tre glas vin och där satt vi. Jag lyssnade till deras berättelser om hur det var när de var små. Vad som gör ont och vad som lindrar. Vi satt där till klockan blivit halv två och mörkret låg kompakt kring huset. Skogen ett töcken, stjärnorna på himlen glimrade på ett sätt de inte gör hemma.

Jag stannade i tjugofyra timmar. Drog på mig gummistövlar istället för skinnskor, petade in vedträn i spisen, andades någonting som inte var avgaser. Låg på kökssoffan, åt några kakor, blev skjutsad till stationen igen. Och när jag var framme i Stockholm mötte Jonatan mig. På söndagen vaknade jag inte ensam.