onsdag 16 november 2011

161111 i det stora mörkret lilla jag


När mamma kommer hem från jobbet säger hon alltid
"Vad mörkt du har det"

"Ja"
är mitt korta svar. Tänder sällan några lampor och trasslar in mig. Lite till. I mörkret. Vad spelar tända lampor för roll när det mörknar utanför innan klockan hunnit bli fyra. Jag räknar timmarna.

långt bort sirener
ljuden från en motorväg

bilar rör sig söderut men
de har inga vingar

aluminium och plast

gummi och metall


Samma grå tröja. Alltid samma grå tröja. Det har till och med fastnat smulor i den. De är svåra att få bort. Jag har inte duschat, det kändes inte nödvändigt. Bär ändå samma kläder, gårdagens smuts, varje natts drömmar. De är alltid desamma. Drömmarna. De gör mig illa. Ibland glömmer jag bort var jag är.

ändå krossas de lika enkelt mot betong
äggskalssköra revbensröra
de har ett mål
mot himlen
men med många
långa
stopp på vägen

Jag skriver i det svaga ljuset från TVn. Min kropp gör ont. Hostan har satt den ur balans. Bakom revbenen känner jag hjärtat slå. Även revbenen och hjärtat gör ont. Min mage vrider sig ut och in, illamåendet vill inte försvinna och jag har börjat tro att min magkatarr är kronisk. Det är svårt att sova, hostar tills jag inte kan andas. Varenda muskel är näringsrik jord åt ett virus.


nyckeln till sina liv vred de om i låset
tryckte ned kopplingen samlade mod

och blod pumpade
likt bensin genom kroppen
drivmedel och en dröm

om att någon gång igen hitta hem
till himlen

Ibland gråter jag, rädd för att det inte ska gå över.

1 kommentar: