Ville alltid krypa in i din famn, påminnas om att jag inte är så färglös som jag känner mig
ibland.
Att jag faktiskt har tusen fjärilar i magen. Deras vingar i olika färger och färgerna kanske kan smitta av sig på mig. Jag vill inte längre vara genomskinlig. Mamma säger att jag är blek och jag åker hem, lägger mig på soffan och försvinner in i dåliga TV-program. Lägger mig tidigt. Andra kvällar stannar jag ute till sent fastän det är vardag. Går på spelningar. The Antlers var vackert som valsång men ibland trodde jag mina öron skulle sprängas. Fionn Regan spelade förband åt First Aid Kit och turen var på min sida. Nästan alla mina vänner var där. I publiken, på scen. Och jag är så stolt över dem, att de blir bättre för varje gång jag ser dem. Vet att de kommer att bli något stort, något större än vi andra. De har den förmågan. De blev inropade två gånger.
Tänker ibland att jag önskar att jag också hade någonting som jag brinner för så starkt. Att jag skulle ge upp mitt ordinära liv och kasta mig ut i en helt ny värld. Att möjligheten skulle finnas, att jag skulle ha talangen, att jag skulle våga. Men jag är trygg här och kanske vet jag vad jag vill bli när jag blir stor. Och det kanske räcker för stunden. En famn att somna i, vänner att dricka öl med, någon att promenera med fastän det ösregnar och är storm. Att jag sällan skriver gör inte heller så mycket. Det hör inte riktigt till vardagen just nu. Kanske sen men inte nu. Därför är jag frånvarande här men jag har inte glömt er. Glöm inte mig heller. Jag måste bara få tillbaka mina färger, mina ord, viljan att bygga meningar av känslorna. Det kommer, jag är inte orolig. Men jag tror att jag just nu måste leva i verkligheten, inte i en anteckningsbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar